TOPP 30 MEST LÄSTA BLOGGARNA
FASHIONSTARS
SHOPPA MODE ONLINE
Att leva i närhet av en Ätstörning
”I would never leave when you needs me most” -Är en rad i Chris Medinas hitt låt, det den texten är en självklarhet för många men när de vi älskar utsätts för prövning, när de vi älskar förvandlas till monster och när de vi älskar blir så sjuka eller så förstörda är texetns innebörd fortfarande lika självklar men inte lika enkel. Så vad gör man? när man står där på sidan och ser den man älskar mest lida och förvandlas till en annan människa? Vad gör man när man försöker hjälpa men hjälpen bemöts med hat? Man är lika hjälplös som den som är sjuk, när man står där och inte kan göra något annat än att försöka förstå, tillslut förvandlas det till hat,ett hat mot den sjukas sjukdom, sittsen man är i och hatet emot att den man vill hjälpa inte kan förstå att det man gör av kärlek vänds till hat.
Vad gör man när man upptäcker att man blivit sjuk i den sjukas sjukdom!
Jag vet inte hur de är att leva tillsammans med någon som har en ätstörning, jag vet inte hur det är att se den man älskar hänga över toalettstolen med fingrana i halsen. Jag vet inte hur de är att vakna mitt i natten och hitta sin dotter ätandes i ett nedgäggat kök. Jag vet inte hur de är som lillebror att inte våga ta hem kompisar för man vet inte hur det ser ut hemma, man vet inte om stora syster har spytt ner hela badrummet. Jag vet inte hur det är att som far ständigt höra lögner och åter lögner, hur de är att handla hem matlådor som en timme senare är borta eller att ständigt gå runt med oron, det eviga vaktandet och huggen som följer. Jag vet inte hur det är att se sin dotter växa upp med en ätstörning, hur det är att sitta med henne bland folk och skämmas då hon äter kaka efter kaka, bulle efter bulle för att sedan springa och spy.
Men jag vet hur de är att se den desperata blicken i mina föräldras ögon när de inte kunde hjälpa, jag vet hur det är att gång på gång ljuga och skrika åt dem att de är dumma i huvudet som inte fattar något. Jag vet hur det är att slitas mellan en ätstörning och dåligtsamvete. Jag vet hur man vrider orden ”Nu har du ätit tillräckligt” till meningen ”fan sofi vad du äter nu kommer du bli tjock” Jag vet hur det är att gång på gång vända ätstörningen till mamma och pappas fel. Jag vet hur de är att se sin bror i panik när han inte vet vad han ska göra när han upptäcker att den där chippspåsen han gömde på sitt rum är hittad och uppäten, Uppspydd! Hur han reagerar i ilska och kastar ur sig saker han inte menar. Jag vet hur det känns när man springer in på toa och hör sin lillebror höja musiken så det dånar i hela huset för att slippa höra hur hanns syster spyr.
Jag vet hur de är att pendla mellan två människor, jag vet hur det är att sitta vid ett matbord där allas blickar ligger på min tallrik. Jag vet hur de är att försöka och försöka men ständigt misslyckas att allt det man gör blir fel och hur paniken i en ätsörning kan styra, hur den kan förgöra och förstöra för så många människor.
Det som varit värst med min ästörning är inte allt den gjorde emot mig, utan allt den fick MIG att göra emot dem jag älskar mest. De tror att jag inte har brytt mig, att jag inte förstått hur de mått, vad de har fåt gå igenom pågrund av mig och min sjukdom. Hur jag anklagat mig själv för allt de jag gjort. De tror att jag inte sett hur de kämpat, hur allt de försökt göra rätt har blivit fel. Hur jag har fått dem att känna sig, hur min sjukdom vände ett normalt liv till ett helvette.
Mamma älskade att baka, bakade jämt. Om hon bakade när jag var sjuk försökte hon gömma det, jag hittade det alltid lika snabbt. Hur pappa fick handla hem lite i taget efter jobbet precis så det räckte till frukost och middag utan att ens veta om frukosten skulle finnas kvar dagen efter. Hur jobbigt det var att ta hem folk utan att kunna bjuda på något för att vi i vår familj hade tomma skåp, Och hur tomma de än var så hittade jag alltid något att äta om jag så var tvungen att blanda mjöl med olivolja och steka det eller om jag var tvungen att rota efter maträster i soporna. Min sjukdom hittade de den ville hitta.
Jag föärsökte flera gånger försöka förklara vad som hände med mig, men hur skulle jag kunna förklara något som jag själv inte förstod mig på? Hur skulle jag kunna be om hjälp när jag själv inte visste vad som skulle hjälpa? Alla försök vi gjorde, handla inte hem det här, säg inte så här, gör inte si eller så. Det spelade ingen roll, jag hittade alltid sätt att äta på, meningar att vända på för att lägga över det dåliga samvetet på dem jag älskade istället för på mig själv, det var enklast så men endå svårast. Min ätstörning sa A mitt samvete sa B, ätsötningen vann allitd. Dåliga samvetet fanns alltid där, hela vägen gav kraft till ätsötningen på något konstigt vis. Då var jag ju tvungen att bli tröstad, tröstad med mat. Jag har aldrig visat mina nära min ånger, mitt otroligt dåliga samvete och min sorg för hur jag behandlat dem och för vad jag och min sjukdom utsatte dem för. Kanske finns skammen kvar där än, den otroliga skammen som säger att det är lättare att förtränga än att be om förlåtelse. Det finns ingen förlåtelse för det jag låtit dem genomgå.
Många tycker bara oftast synd om den som är sjuk i sjukdommen men familjen blir även otroligt drabbad och att man just som anhörig inte kan göra så mycket. Mamma försökte med allt, vi provade allt, frågan är vad som är bäst. Finns det något sätt som är det ”rätta” när allt är fel? -Jag tror inte det. För hur de än är så kan man inte fly ifrån sig själv. ”Bara ni gör så, bara vi gör si” bara jag flyttar får ha mitt eget kylskåp, bara vi låser kylen, bara vi inte har mat hemma, bara vi inte säger si eller så, Då blir de bra. Men man kan inte fly ifrån ett problem hur gärna man vill. Tyvärr! När mamma fråga vad ”F*n de skulle kunna göra för att hjälpa mig” -Hade jag vetat det så hade jag nog för allt i världen sagt det, men jag visste inte. Det är det som är så svårt när man är sjuk i en ätstörning, man förstår det inte själv och då att be att andra runt om ska förstå och hjälpa när man själv inte vet är svårt.
Så vad ska man då göra som närastående till en som har problem med maten?! Vad kan man göra? ..
Hur gärna man än vill så kan man inte göra jobbet åt den sjuka. Men man kan finnas där som ett stöd.
Berätta vad du vet lungt och sansat, tala om att du finns där. Den som är sjuk vet redan om det, man vet allt så väl men man kan inte hantera det. Så att försöka övertala människan i fråga om att den är sjuk är ingen idee för det vet den redan. Den som är sjuk kommer ljuga och manipulera dig in i det sista, vissa gånger märker du det andra inte. Kom ihåg att lögnerna är ett ”försvar” ett skydd för den sjuka som skämms. Lögnen är inte för dig utan den är för att skydda sig själv. Så tala om ”Jag vet att du ljuger, det gör inget men jag finns här när du vill tala sanning och då hjälper jag dig” människan kommer bli arg, skit förbannad. Den kommer hata dig, men det är sjukdommen som hatar inte perssonen ifråga, de är viktigt att komma ihåg. Helst av allt vill nog den sjuka bara kasta sig i dina armar gråta och skika ut sanningen men på grund av skam och ångest så låter man bli och ljuger istället. Men en dag kommer den dagen då din famn kommer betyda såå mycket, så håll den öppen.
och medan du väntar på den dagen lär du tyvär bara titta på, du kan berätta vad du ser, vad du tycker, tänker och känner. Du kan vara jobbig och påfrestande, men mer kan du inte göra. TYVÄRR! Men en dag kommer den som är sjuk insee att den inte vill leva det där livet, att den vill bli frisk, att den vill ta tag i det och DÅ kommer ni kunna fixa det tillsammans. Men du kan inte bli frisk åt den som är sjuk, det måste den vilja bli själv. och När den sjuka har fått den viljan då kan ni jobba tillsammans! GE INTE UPP, blunda inte. Ibland är de lättare att inte försöka se den sjuka än att se. Och kom ihåg, perssonen ifråga är sjuk!
”Älska mig som mest när jag förtjänar det minst, för det är så jag behöver det som mest”
Ta även kontakt med en Ätstörnings enhet där du bor, ju tidigare problemet upptäcks och ju tidigare man tar tag i det desto lättare är det att komma ur det!!!! Ingen är för frisk för att vara tillräckligt sjuk! Och kom ihåg, en som har en Ätstörning är expert på att manipulera och ljuga, så lita på din magkännsla och inte på den sjukas ord…
Till dig som är sjuk, man får falla, man får vara svag, TA HJÄLP det finns ingen som kommer tycka mindre om dig. Det kan inte bli värre än sanningen! Att ljuga kommer inte bara ge ångest, skuldkännslor och en kännsla av hopplöshet det kommer döda dig, döda förhållandet till dem du älskar och sänka din värdighet. VAR ärlig, hur ONT det än gör.
”Sofi är det du som ätit upp alla matlådor?”
-NEJ (det kommer av sig själv, jag vill säga ja men ur munnen kommer bara nej)
-”men vi vet ju att det är du” skulle Jonas ha ätit upp alla dem?!
- (nu har jag redan börjat ljuga, det är försent, panik vad ska jag säga nu) -Men det är ju för fan inte jag (skriker)
-”Men du behöver inte ljuga, vad ljuger du för”
-(jävla kärring) Jag ljuger för fan inte, det är inte jag, varför ska jag få skulden för allt…
-*suck* det är väl bättre att du säger sanningen.
Jag vill avsluta med ett förlåt och ett Tack till alla jag älskar och framför allt till min familj för att de har älskat mig hela vägen trotts det helvette de fick vandra med mig. Det kommer plåga mig hela livet.
Jag älskar er mest av allt! <3
Fy faaan vad modigt av dig att skriva det här!!!!!!!!!!! du fattar nog inte hur många du hjälper. Beundrar dig verkligen.
Vad fint skrivet av dig Sofi. Det är inte lätt att öppna sig så som du gör men jag tror att du hjälper många genom att berätta om dina erfarenheter. Kan man bara hjälpa en enda så är det inte förgäves.
Bra skrivet. Fick tårar i ögonen. Även om vi inte hade samma sjukdom så känner jag igen precis alla dina känslor som du uttrycker. Har länge funderat på om man borde skriva om hur det var att ha en ätstörning för ofta är det många som tror att de förstår men som egentligen inte alls har någon aning. Idag har jag inget kvar av sjukdomen förutom att jag växt otroligt mkt som person. Känner mig 100% frisk och kanske till och med friskare än andra som håller sig på gränsen mellan sjuk o frisk. Den där gränsen som idag tyvärr blivit accepterad :/
Gud, ja. Den tiden har man förträngt ….men tydligen så finns all den sorgen kvar,mer än vad jag kunde tro…
Tack för att du skrev det här inlägget Sofi. Det är starkt gjort av dig och jag tror det är ett stöd för många som har de som du hade det. Jag vet precis vad du menar med att ha ånget över det man gjort mot sin familj. Jag har själv levt med en ätstörning, i mitt fall anorexi men det påverkar familjen på ungefär samma sätt. Jag har sett min familj lida mycket på grund av sjukdomen precis som du gjort. Jag vet att det är något man kommer att få bära med sig resten av livet. Många relationer har gått till spillo för mig, både till familj och vänner och allt det på grund av en sjukdom. Det är hemskt att en sån sak kan ta över hela ens tillvaro. Min mamma och pappa har frågat mig 1000 ggr hur de kan hjälpa mig och jag har aldrig haft något riktigt svar på det. Det är egentligen nu i efterhand när jag tillfrisknat som jag insett vilken enorm oro de fått bära på.
Du, jag och alla andra som befunnit sig/befinner sig i en sån situation måste trots allt försöka komma ihåg att det är en sjukdom och du är inte sjukdomen. Det är dig som person som din familj älskar. Du har kommit ur helvetet och det har gjort dig starkare. Troligtvis har det lärt dig att uppskatta din familj ännu mer. Så var inte för hård mot dig själv. Man kan inte göra det jobbiga ogjort men man kan se till att man i nulägt tar vara på sin familj och visar hur viktiga de är för dig. Precis som du gjort genom att skriva det här inlägget. Kram Sofi
Åh ja börjar gråta! Är så sjukt svårt att uttrycka den glädje och tacksamhet man känner mot dem som stått vid ens sida under alla år av sjukdom. Så mycket d fått oroa sig och allt du skriver…
En förfärligt hård sjukdom som vill ta livet av en. Vill leva, vill må bra, vill forsätta kämpa.. Vara till hjälp för dem som behöver mig!
Tack för inlägget! De var så vackert och behövligt!
veldig sterkt innlegg!!! <3 <3
Började gråta lite av det här. Har pajat ett förhållande pga min sjukdom/ätstörning.mitt ex försökte stå ut och hjälpa mig men hur lätt är det då man blir ett monster?
. han fick stå ut med så jädra mkt. komma och lappa ihop mig då jag spytt så mkt att jag svimmat och gjort illa mig och grejer. Min familj har stått ut me ännu mer, så mycket som man ljugit om och smygit med och sånt. och alla kompisar då man haft ångest.
Gud vad bra skrivet! Känner igen mig så väl. Detta behövdes verkligen!
Hur länge sedan var det du spydde senast? Hur länge sedan var det du blev av medätstörningen och hur länge pågick din ätstörning? Vill bara veta ungefär hur länge jag kan räkna med att jobba med sjukdomen innan jag blir frisk.
Sköt om dig! Du är verkligen grym och en klippa att luta sig tillbaka mot för oss som har ätstörningar!
<3
Gud vad jag gråter, och herregud vad underbar du är! Det finns ingen som sätter ord på saker och ting på det sättet som du gör. För varje ord, varje mening bara väller det upp känsla efter känsla. Man tänker att ”hon vet”. man känner hur den ena meningen är mer träffsäker & självklar än den föregående.
Jag har tänkt det, och sagt det tusen gånger förr, med du, DU Sofi Lindberg är en hjälte, en utsträckt hand i mörkret, och en helt enastående tjej. Glöm aldrig hur fantastisk du är!
Fantastiskt bra inlägg och med stor sannolik en enorm hjälp för många som befinner sig i samma situation som du gjort den gång. All heder åt dig som är stark nog att dela med dig av detta inför så många människor!
mina tårar rinner också. allting känns så nära, man liksom rycks med i det du skriver, allting känns så ärligt och verkligt. du är en riktig fighter och jag beundrar dig till max, du hjälper så många genom att skriva här, du anar inte
Tack för att du delar med dig, finaste du! Mina tårar rinner för jag vet precis hur det kan vara. Jag har upplevt det själv och mina föräldrar, syskon, vänner och pojkvän har också varit med om det… Skuldkänslan kommer nog alltid finnas kvar långt där inne.
Kram
Stor beundran. hjärtat och sinnet öppnar sig för att verkligen kunna ta in det du skriver. var länge kompis med en tjej som hade ätstörningar. till slut orkade jag inte mer. til slut blev jag också sjuk. tack vare dig har jag fått möjligeheten att se det från hennes sida, tack sofi!
Du är underbar. Det är verkligen helt sant. Du är så jävla bra.
Starkt skrivet. Det som slår mig också är art detta skulle kunna vara en text om andra typer av beroenden, alkoholism, droger, etc. Msn står lika maktlös vid sidan om vad det än handlar om.
Otroligt bra skrivet! Känns bra att trots att du haft det så jobbigt så har du en annan relation till mat idag än vad du har haft. Så det går alltså att vända den negativa spiralen. Skulle även vara väldigt givande att läsa hur du tog dig ur det där.
Tack för bästa bloggen!
Hej! Gud vad duktigt skrivit. Imponerad! Du har nog hjälpt många idag..
Borde finnas fler som dig! Ta hand om dig! Kram
Du är en otroligt stark tjej, som jag imponeras utav! Är så glad för att du hittat en så fin (verkar han vara) pojkvän. Jag tror på dig och jag tror på er
Håll lågan alltid brinnande Sofi, för det är du bäst på när det gäller allt ! Stor varm kram från Nathalie
Bra skrivit Sofi!
Bra skrivet sofi!
mina tårar rinner….vet precis hur det är…vilket monster man blir, visar sig inte sårbar utåt. man vet precis, som du skriver, hur familjen mår av deras hjälplöshet och man mår piss av det…och alla gångerna man skrikit på grund av den korta stubinen man får. fy fan :,(
du är en cool tjej
Har också haft ätstörningar och så fort jag läst texten med tårar i ögonen ringde jag hem till min underbara familj och tackade dom och sa hur mycket jag älskar dom! Tack för inlägget, det är sjukt äkta och starkt.
starkt inlägg och så viktigt.
Du är så jävla modig! Jag tycker det är jobbigt att bara läsa texten, skulle aldrig ens våga skriva ner ngt så ärligt (antar att jag inte vågar vara ärlig mot mig själv). Du är till stor hjälp för många, tack! Ps gillar nya headern
wow… Om det inte är för personligt skulle jag tycka att det var intressant att läsa om hur du tog dig ur det? Hur du kom till den dagen då du tänkte om?
jag är så himla glad att jag har hittat dej och din blogg, har haft dippar det senaste året, påväg in i sjukdom. men när jag läser din blogg blir det alltid bättre, min värsta dipp fick jag när du slutade blogga. Der var då jag började spy… när jag nu fått läsa om att även du har haft problem blir jag bara starkare!! Du är underbar och den bästa förebild man kan som vågar visa sina brister!!! <3 Be strong!
underbart skrivet. det känns precis som jag, herregud
Starkt inlägg! Tack!
Vad fint skrivet Grodan! Jag glömmer aldrig din mammas blick när jag och min mamma berättade för henne om din sjukdom på tacokvällen på kyrkans tjejträff… och jag glömmer aldrig hur jäkla mycket jag fick kämpa för att få dig att ringa en kurator, även fast det bara var ett litet steg på vägen av ditt tillfrisknande var det fan värt allt slit och all övertalning. Det är så kul att se att du mår bättre idag, även om vår kontakt inte är så bra efter sjukdomen som den var före… kram
Jag blev otroligt berörd av det här inlägget!
Gud så starkt och modigt av dig att skriva ut det här på bloggen. Tror många har problem som de inte vågar visa eller tala om och blir insipierade av ditt sätt att kunna erkänna och hantera det. Du är en förebild för många! Styrkekramar från mig
wow! u f..ing go girl!!
fina fina Sofie, känner igen mig själv så väldigt mycket i dig, jag är nu så frisk jag någonsin kommer bli, men som jag även läser av detta så är såren djupa.. all kärlek, Julia.
Super Sofi =)
Känner precis igen mig & Vi får vara tacksamma att vi är ute ur det nu.
Åter igen, kanon skrivet =) =)
kram
tack för att du dela med dig. Kram
det stämmer så väl, varenda ord! jag känner verkligen igen mig, speciellt det sista när det bara kommer lögn ur munnen hur gärna man än vill säga sanningen… du är grym sofi, och din blogg är så inspirerande – tack!
kram!
jag är otrolit imponerad av dej! o de är så underbart att se hur bra du verkar må nu!
Det här var det ärligaste inlägget jag någonsin läst. Detta är vad jag lever med nu… Sofi, vad skulle du göra om du (då du mådde som sämst) hade flyttat hemifrån för att plugga, allt kändes fel och du bara ville hem till det trygga? Hur ska man tänka? Är det möjligt att fatta beslut om man mår dåligt ända in i själen?
jag har läst detta inlägg många gånger nu och det är så gripande att jag inte kan sluta läsa det om och om igen. Man känner igen sig i vissa delar och därför läser man igen. Jätte bra inlägg sofi!
Oj, vad starkt och ärligt. Alltså, verkligen. Min två år äldre syster hade bulimi från 12 år till typ 25 års ålder, och du sätter verkligen fingret på känslan kring allt det. Spänningen i luften och känslan av natt när som helst kan helvetet bryta ut. Hjälplösheten inför det. Och inte minst, ILSKAN jag kände mot min syster för allt jävla skit hon orsakade, alla helger/födelsedagar/julaftnar/semestrar etc. hon förstörde, alla vakna nätter pga hennes skrik. Alla hemska saker hon sa och gjorde. På så sätt drabbar ätstörningar hela familjen, så som allvarliga sjukdomar alltid gör på ett eller annat sätt,.
Det jag fattar nu som jag inte inte gjorde då är att min syster var sjuk. Eller jag förstod väl nånstans men jag kunde inte ta det till mig. Men hon betedde sig ju inte som ett monster för nöjes skull. Jag ryyyyser i hela kroppen när jag tänker på hur dåligt hon måste ha mått. Men det är svårt att vara förstående där och då, när eländet bara fortsätter år ut och år in, när den sjuke bara slår ifrån sig i ilska.
Idag är min syster frisk på riktigt och jag är så stolt över henne. Hon är min idol.
Vilket inlägg, det gick rakt in i hjärtat. Så naket och ärligt. Du är så jävla bra som skriver det här!
jättefint skrivit. viktigt att sånthär tas upp. verkligen!
började gråta av det här.. men tack för att du skrev det. tack för att man påminns om att man inte är den enda som behandlat folk som skit pga äs.
Starkt jobbat tjejen och starkt att skriva om det. Känner igen mig mycket i det. Följer din blogg från och med en tid tillbaka och hoppas det är bra med dig i dagens läge. Bättre iaf. Ha en fortsatt trevlig dag!
Riktigt grymt skrivet. Sjukt imponerad måste jag säga. Får mig att tänka tillbaka på mina egna (andra) problem som pågick för flera år sedan.
jag har läst den här texten flera flera gånger. Den beskriver allting så bra. tack för att du satt ord på det jag inte kan sätta ord på. Någon gång ska jag visa denna text för mina föräldrar.