Ni kommer in i början när jag berättar lite kort om min bullemi…

Slutade tillslut så här. Nu blir det natti och biggie och jag laddar inför löpning i högbo i morgon förmiddag.

…Nu sitter jag här som snart en 22åring med magproblem och en mun som faller samman, med halsmandlar och köttlar som sväller jätte lätt och nu kan jag sräe tillbaka och tänka ”var det värlt det” och kuraton jag träffade första gången när jag var 14 kan säga ”vad var det jag sa”…Men jag hade inga problem då, det gick ju hur bra som hälst att äta och spy. Varför skulle jag som åt och spydde 7 gånger om dagen, som kunde vräka i mig 5 pizzor och 3liter glass få magproblem? varför skulle mina tänder spricka sönder ör att jag spydde konstant och inte svällde mina köttlar av alla ansträngande framkallande kräkningar.. Nej nej det hände inte mig, min kropp var super den klarade allt. Ett tag!

Allt gick så lätt och jag var nog själv förvånad över att min kropp klarade det så bra. Det man inte tänker på är att det inte händer under stundens hetta utan att de problemen kommer i framtiden. Att man plågat och misshandlat sin kropp ger effekter på sikt, men å gick det ju bra. Det skulle inte hända mig…

Du sitter säkert där, precis så som mig när jag var 14-18 år och tänker ”äh min kropp klarar det här” men vet du det gör den inte! att svälta, hetsäta, kräkas, laxera under en tid fixar inte kroppen. Du kommer kanske inte märka det nu, eller i morgon men om 10-15år så sitter du där precis så som jag gör idag och undrar var det värlt det?

Tyvärr insåg jag försent aatt tortyren som min kropp dagligen utsattes för inte skulle hålla i längden. Den tiden är förbi visst men baksmällan får jag ta nu.
Tandläkan här näst, kommer bli plågsam lunch idag, ett besök av smärta som får påminna mig om vad jag höll på med., Ett straff jag får ta. Då dövadejag den psykiska smärtan på ett korkat sätt. Idag får jag ta den fysiska smärtan.
 

Jag skriver detta till dig, du som är som jag var då. DET ÄR INTE VÄRT DET och tro mig det KOMMER HÄNDA DIG!  Sluta innan det är för sent eller så får du helt enkelt börja spara pengar till tandläkarens kostnader, du får förbereda dig för sjukhusbesök och kraftiga magsmärtor. Är det ett pris du är berädd att betala?
Jag ångrar mig, jag ångrar mig såp in i helvette. Nu är jag rädd, vad kommer här näst? jag är 22år idag och min mun kolappsar, hur ser den ut om 10år? Jag hoppas att jag han sluta i tid, att kroppen kommer rätta tillsig så smångom. Men idag får jag lida…

”I would never leave when you needs me most” -Är en rad i Chris Medinas hitt låt, det den texten är en självklarhet för många men när de vi älskar utsätts för prövning, när de vi älskar förvandlas till monster och när de vi älskar blir så sjuka eller så förstörda är texetns innebörd fortfarande lika självklar men inte lika enkel. Så vad gör man? när man står där på sidan och ser den man älskar mest lida och förvandlas till en annan människa? Vad gör man när man försöker hjälpa men hjälpen bemöts med hat? Man är lika hjälplös som den som är sjuk, när man står där och inte kan göra något annat än att försöka förstå, tillslut förvandlas det till hat,ett hat mot den sjukas sjukdom, sittsen man är i och hatet emot att den man vill hjälpa inte kan förstå att det man gör av kärlek vänds till hat.

Vad gör man när man upptäcker att man blivit sjuk i den sjukas sjukdom!

Jag vet inte hur de är att leva tillsammans med någon som har en ätstörning, jag vet inte hur det är att se den man älskar hänga över toalettstolen med fingrana i halsen. Jag vet inte hur de är att vakna mitt i natten och hitta sin dotter ätandes i ett nedgäggat kök. Jag vet inte hur de är som lillebror att inte våga ta hem kompisar för man vet inte hur det ser ut hemma, man vet inte om stora syster har spytt ner hela badrummet. Jag vet inte hur det är att som far ständigt höra lögner och åter lögner, hur de är att handla hem matlådor som en timme senare är borta eller att ständigt gå runt med oron, det eviga vaktandet och huggen som följer. Jag vet inte hur det är att se sin dotter växa upp med en ätstörning, hur det är att sitta med henne bland folk och skämmas då hon äter kaka efter kaka, bulle efter bulle för att sedan springa och spy.

Men jag vet hur de är att se den desperata blicken i mina föräldras ögon när de inte kunde hjälpa, jag vet hur det är att gång på gång ljuga och skrika åt dem att de är dumma i huvudet som inte fattar något. Jag vet hur det är att slitas mellan en ätstörning och dåligtsamvete. Jag vet hur man vrider orden ”Nu har du ätit tillräckligt” till meningen ”fan sofi vad du äter nu kommer du bli tjock” Jag vet hur det är att gång på gång vända ätstörningen till mamma och pappas fel. Jag vet hur de är att se sin bror i panik när han inte vet vad han ska göra när han upptäcker att den där chippspåsen han gömde på sitt rum är hittad och uppäten, Uppspydd! Hur han reagerar i ilska och kastar ur sig saker han inte menar. Jag vet hur det känns när man springer in på toa och hör sin lillebror höja musiken så det dånar i hela huset för att slippa höra hur hanns syster spyr.

Jag vet hur de är att pendla mellan två människor, jag vet hur det är att sitta vid ett matbord där allas blickar ligger på min tallrik. Jag vet hur de är att försöka och försöka men ständigt misslyckas att allt det man gör blir fel och hur paniken i en ätsörning kan styra, hur den kan förgöra och förstöra för så många människor.

Det som varit värst med min ästörning är inte allt den gjorde emot mig, utan allt den fick MIG att göra emot dem jag älskar mest. De tror att jag inte har brytt mig, att jag inte förstått hur de mått, vad de har fåt gå igenom pågrund av mig och min sjukdom. Hur jag anklagat mig själv för allt de jag gjort. De tror att jag inte sett hur de kämpat, hur allt de försökt göra rätt har blivit fel. Hur jag har fått dem att känna sig, hur min sjukdom vände ett normalt liv till ett helvette.
Mamma älskade att baka, bakade jämt. Om hon bakade när jag var sjuk försökte hon gömma det, jag hittade det alltid lika snabbt. Hur pappa fick handla hem lite i taget efter jobbet precis så det räckte till frukost och middag utan att ens veta om frukosten skulle finnas kvar dagen efter. Hur jobbigt det var att ta hem folk utan att kunna bjuda på något för att vi i vår familj hade tomma skåp, Och hur tomma de än var så hittade jag alltid något att äta om jag så var tvungen att blanda mjöl med olivolja och steka det eller om jag var tvungen att rota efter maträster i soporna. Min sjukdom hittade de den ville hitta.

Jag föärsökte flera gånger försöka förklara vad som hände med mig, men hur skulle jag kunna förklara något som jag själv inte förstod mig på? Hur skulle jag kunna be om hjälp när jag själv inte visste vad som skulle hjälpa? Alla försök vi gjorde, handla inte hem det här, säg inte så här, gör inte si eller så. Det spelade ingen roll, jag hittade alltid sätt att äta på, meningar att vända på för att lägga över det dåliga samvetet på dem jag älskade istället för på mig själv, det var enklast så men endå svårast. Min ätstörning sa A mitt samvete sa B, ätsötningen vann allitd. Dåliga samvetet fanns alltid där, hela vägen gav kraft till ätsötningen på något konstigt vis. Då var jag ju tvungen att bli tröstad, tröstad med mat. Jag har aldrig visat mina nära min ånger, mitt otroligt dåliga samvete och min sorg för hur jag behandlat dem och för vad jag och min sjukdom utsatte dem för. Kanske finns skammen kvar där än, den otroliga skammen som säger att det är lättare att förtränga än att be om förlåtelse. Det finns ingen förlåtelse för det jag låtit dem genomgå.

Många tycker bara oftast synd om den som är sjuk i sjukdommen men familjen blir även otroligt drabbad och att man just som anhörig inte kan göra så mycket. Mamma försökte med allt, vi provade allt, frågan är vad som är bäst. Finns det något sätt som är det ”rätta” när allt är fel? -Jag tror inte det. För hur de än är så kan man inte fly ifrån sig själv. ”Bara ni gör så, bara vi gör si” bara jag flyttar får ha mitt eget kylskåp, bara vi låser kylen, bara vi inte har mat hemma, bara vi inte säger si eller så, Då blir de bra. Men man kan inte fly ifrån ett problem hur gärna man vill. Tyvärr! När mamma fråga vad ”F*n de skulle kunna göra för att hjälpa mig” -Hade jag vetat det så hade jag nog för allt i världen sagt det, men jag visste inte. Det är det som är så svårt när man är sjuk i en ätstörning, man förstår det inte själv och då att be att andra runt om ska förstå och hjälpa när man själv inte vet är svårt.

Så vad ska man då göra som närastående till en som har problem med maten?! Vad kan man göra? ..

Hur gärna man än vill så kan man inte göra jobbet åt den sjuka. Men man kan finnas där som ett stöd.

 Berätta vad du vet lungt och sansat, tala om att du finns där. Den som är sjuk vet redan om det, man vet allt så väl men man kan inte hantera det. Så att försöka övertala människan i fråga om att den är sjuk är ingen idee för det vet den redan. Den som är sjuk kommer ljuga och manipulera dig in i det sista, vissa gånger märker du det andra inte. Kom ihåg att lögnerna är ett ”försvar” ett skydd för den sjuka som skämms. Lögnen är inte för dig utan den är för att skydda sig själv. Så tala om ”Jag vet att du ljuger, det gör inget men jag finns här när du vill tala sanning och då hjälper jag dig” människan kommer bli arg, skit förbannad. Den kommer hata dig, men det är sjukdommen som hatar inte perssonen ifråga, de är viktigt att komma ihåg. Helst av allt vill nog den sjuka bara kasta sig i dina armar gråta och skika ut sanningen men på grund av skam och ångest så låter man bli och ljuger istället. Men en dag kommer den dagen då din famn kommer betyda såå mycket, så håll den öppen.

och medan du väntar på den dagen lär du tyvär bara titta på, du kan berätta vad du ser, vad du tycker, tänker och känner. Du kan vara jobbig och påfrestande, men mer kan du inte göra. TYVÄRR! Men en dag kommer den som är sjuk insee att den inte vill leva det där livet, att den vill bli frisk, att den vill ta tag i det och DÅ kommer ni kunna fixa det tillsammans. Men du kan inte bli frisk åt den som är sjuk, det måste den vilja bli själv. och När den sjuka har fått den viljan då kan ni jobba tillsammans! GE INTE UPP, blunda inte. Ibland är de lättare att inte försöka se den sjuka än att se. Och kom ihåg, perssonen ifråga är sjuk!

”Älska mig som mest när jag förtjänar det minst, för det är så jag behöver det som mest”

Ta även kontakt med en Ätstörnings enhet där du bor, ju tidigare problemet upptäcks och ju tidigare man tar tag i det desto lättare är det att komma ur det!!!! Ingen är för frisk för att vara tillräckligt sjuk! Och kom ihåg, en som har en Ätstörning är expert på att manipulera och ljuga, så lita på din magkännsla och inte på den sjukas ord…

Till dig som är sjuk, man får falla, man får vara svag, TA HJÄLP det finns ingen som kommer tycka mindre om dig. Det kan inte bli värre än sanningen! Att ljuga kommer inte bara ge ångest, skuldkännslor och en kännsla av hopplöshet det kommer döda dig, döda förhållandet till dem du älskar och sänka din värdighet. VAR ärlig, hur ONT det än gör.

”Sofi är det du som ätit upp alla matlådor?”

-NEJ (det kommer av sig själv, jag vill säga ja men ur munnen kommer bara nej)

-”men vi vet ju att det är du” skulle Jonas ha ätit upp alla dem?!

- (nu har jag redan börjat ljuga, det är försent, panik vad ska jag säga nu) -Men det är ju för fan inte jag (skriker)

-”Men du behöver inte ljuga, vad ljuger du för”

-(jävla kärring) Jag ljuger för fan inte, det är inte jag, varför ska jag få skulden för allt…

-*suck* det är väl bättre att du säger sanningen.

Jag vill avsluta med ett förlåt och ett Tack till alla jag älskar och framför allt till min familj för att de har älskat mig hela vägen trotts det helvette de fick vandra med mig. Det kommer plåga mig hela livet.
Jag älskar er mest av allt! <3