Föreställ dig nu att under många års tid i tonåren har du haft en extrem böld i ansiktet, varig och äcklig och brutal och inte bara det den orsakar en helt galen smärta och den växter för varje dag som går och tillslut klarar du inte av att gå ut, du gömer dig hemma under täcket. och en helt ny kamp börjar…

Du och din familj kämpade och jagade läkare och sjukhus världen över för att få hjälp att operera bort den här bölden. Du undvek vänner, socialasammanhang, innan var du en social människa med massor med vänner, livsglädje och energi. Men så började den här bölden växa, först som en oskylldig liten finne men sagta men säkert växte den. I början kunde du täcka den, gömma den med alla olika sortes krämer och maskier. Men tillslut var den sörre än din näsa, folk tittade, pratade (som om du inte redan mådde dåligt över den, som om den inte plågade dig tillräckligt)

Bölden förstörde ditt liv, du fick inte vara den tonåring du ville vara, du gömde dig. Grävde ner dig och i panik fick din familj och dina vänner bara titta på. En del sa inget, du visste att alla visste och såg den, tyckte att den var äcklig men de sa inget. Din mamma och pappa försökte pucha dig att gå ut endå, försökte hjälpa, jagade alla sjukhus, special kleniker och annat som fick att få tag på men INGEN tycktes kunna hjälpa, du skulle behöva lägga ut miljoner ur egen fick för att genomgå alla behandlingar för att bli av med denna böljd. Du ville inte leva mer, du orkade inte mer, de var inte bara det att denna böld ansågs som extremt ful utan den gjorde ont, den dödade dig inifrån då den även växte på insidan, den tog energi och ork, tog livsglädje och energi.

Efter många års fruktansvärt kämpande så började den avta, den började minska. Du började gå ut igen, du började andas, smärtan började avta och du började känna livet igen. Sagta men säkert så hittade du dig själv igen. Bölden försvann, var helt borta, inte ett märke syntes. Men innom dig fanns oron endå kvar, skulle den komma tillbaka senare i livet? Du ville ALDRIG I HELVETTET vilja genomgå livet med den bölden igen, du önskade inte ens din värsta fieende den bölden. Så oron fanns där, du var fruktansvärt rädd. Men endå så vid liv, du levde. Du var lycklig. FRIIIII en kännsla inga ord i världen kunde beskriva och du började visa dig ute igen…

Tänk dig nu att vart du än kommer där folk vetetat om och sätt din böld så stirrar de enormt i ditt ansikte, de försöker leta “finns det några ärr” – “är den kvar” “kanske ´finns det någon räst, ja men lie ser man den väl?” Folks extrema nyfikenhet. Men du går rak i ryggen, du är stark, starkare än någonsinn och när du passerar folk på gatan går du rakryggad, de flesta passerar bara förbi. En del kastar sig över dig, ger dig en kram och talar om hur fin du blivit och hur stark du är som klarade av de här åren och att kämpa bort bölden.
Men så finns det dem som blänger på dig, kastar blickar och rynkar i pannan, stirrar extremt. precis så som om bölden skulle sitta där. Oftast går du bara förbi dem, du passerar utan att titta åt deras håll och tänker “ja låt dem hålla på” du vet ju att bölden inte finns.

Men så har du en sådan där dag så hormoner springer, du är trött och slut och känner dig rent allmänt pissig och jävlig. Du går där på gatan och möter klungor av människor. Flera börjar kasta blickar, ibörjan bryr du dig inte, du går rakryggad, tittar inte ens på dem som stirrar på dig.
Du möter en del som kommer så där nära, kastar en blick på ditt ansikte, rynkar pannan och spänner upp ögonen. Du stannar upp och börjar känna lite i ditta ansikte “vad är de som händer? sitter bölden där? vad stirrar dem på? Du känner inget och går vidare, flera du möter har samma beteende stirrar extremt, spänner ögonen och hånar.
Hur stark du än är så börjar ett krkig i dig, du vill bara kolla dig i en spegel. Men det finns ingen, det enda som finns är din kännsel och du känner ingen, det dinns ingen. Du är ju så lycklig nu. Men folket du möter vill gärna tala om för dig att den FINNS VISST DÄR.

Anledningen till att jag skriver detta är på grund av den diskution om bla nätmobbing som pågår nu. Ibland när jag får kommentarer om att jag har olika diagnoser, att jag gör dettan och dattan och det är minsann inte hälsosamt och de är inte bra och så ska man inte tänka, äta träna eller vara. Sofi är si och Sofi mår så, det akn någon bakom en data skärm i skåne eller lappland bestämma. “Bloggar man får man ta kretik” “De där var väl ingen elak kommentar, perssonen menar ju bara väl” är mothugg jag kan få när någon skrivit att jag minnsan är sjuk och behöver hjälp i olika former och kanter.
Och jag kan absålut förstå “Lollo! som här om dagen kommenterade dessa ord:

Du är jätteduktig på att träna Sofi! Men snälla sluta lek moder Theresa med att du inte bantar/deffar!! Varför då dessa fettförbrännare?? Vad kallar du det? Är detnågot att rekommendera tjejer som lidit av bulimi? I slutändan är du fortfarande lika fixerad vid din vikt, du kontrollerar den bara medatt tvinga dig upp och springa bort allt.

Fast endå inte för hon försöker tala om för mig hur JAG är? Vadå lollo tror du inte att jag vet det redan? Hur jag tänker känner och resonerar för det vet tydligen du, men bra då vet jag att jag bantar/deffar och att jag är fixerad vid min vikt och kontrolerar den genom att tvinga mig upp och springa bort allt…..eller?!

Kan ni tänka er att vara i MIN sitvation, med det jag HAR GÅTT IGENOM, varit med om och byggt upp genom åren och sedan få detta i annsiktet, och visst en gång okej, då hade man inte brytt sig så mycket. Men när okända människor som inte känner mig, som aldrig ens har träffat mig gång på gång på gång talar om hur jag ÄR som människa, talar om för MIG hur JAG mår.
Och alla säger olika, ena dagen är jag en tjej som trycker i mig manligt könshormon och andra dagen är jag en anorektiker. Ena dagen är jag sjuk” när jag väljer en enkel räksallad, andra dagen är jag onyttig och ohälsosam när jag äter pizza och godis. Tror ni det är lätt?! Jag har fan alla diagnoser i världen och någonstans bakom alla er läkare ska jag bara vara sofi, bara vara mig och leva mitt liv precis som vanligt. Jag kan säga det är inte lätt, i längden är det inte lätt. jag är också människa, med osäkerhet vissa dagar och med en starkare kännsa andra dagar, jag har också kännslor. Varför ska det vara så förbannat lätt att kasta skit på folk än att gå och ge dem en kram. För “Lollo” det finns ju en anledning till att du läser min blogg, eller hur? Hade du tyckt att jag var så “sjuk” så hade du inte “sponsrat” mig med besökar klick utan du hade skitit i att ens besöka mig.

Min lillebror sa här om dagen när vi hade middag lite hånande “Du har över 1500 följare på instagram men typ bara 10-50 av dem gillar dina bilder” också skrattade han lite och vet ni vad, jag blev ledsen. Jag blev faktiskt riktigt ledsen, vad fan i helvettet ska så många människor följa mig om de inte ens kan lämna ett avtryck? de som bryr sig om mig och stöttar mig gillar bilderna, kommenterar, stöttar och puschar och ganska genomgåeende ser man att det är samma människor. Nu låter jag som den uppmärksamhets kåta människa jag är (skratt) men förstår ni poängen? Poängen med instagram är ju endå att följa och gilla. Varför följa något man inte gillar?
Så ja, jag ska nog ta bort min offentliga instagram och göra en privat för dem som gillar mig =) Heldre, 3 följare som gillar mig än 1500 som inte bryr sig. Precis som med vänner, heldre några riktigt nära än 100 “kompisar”.

Flest killar faktiskt. Samma med min blogg, jag har så förbannat med läsare, ja ni är hur många 0000 som hälst men endå pluppar 1-2kommentarer in och de skrivs ofta av samma människa som vill stötta mig och pucha mig.

Det jag vill få fram är att när vi kommenterar på nätet måste vi tänka oss för, peppa och pucha varandra. För vet ni vad, jag har familj och vänner och dem som KÄNNER MIG som skulle SE om bölden kom tillbaka, om den skadade mig och om jag inte mådde bra. Precis som alla andra på nätet, följ dem som får DIG att må bra, som du VILL PUCHA till det bättre och som puchar dig till det bättre. Och du kanske skriver något i väl menande mening MEN du vet inte vilken bakgrund den du skriver till har och vilket humör/perssonen mår när den läser de du skrivit vilket påvärkar tolkningen samt HUR många liknande kommentarer människan fått innan.

Nej hörre ni vi är alla människor, du och jag, läs en blogg där du vill peppa och stötta den som bloggar och läs bloggar som DU kan inspereras av. Lita på den som skriver bloggen vad är det annars för mening att läsa?!

//Sofi Lindberg

Mailen i inkorgen droppar in, fler och fler för varje månad ifrån tjejer och killar i alla åldrar med ätstörningsproblem av olika slag. Jag får läsa historier som är böcker långa och tackord och kramar ifrån dem flesta utav er. Att min blogg skulle komma att betyda så mycket för så många det viste jag inte. Att min öppenhet och ärlighet om det helvete jag gått igenom skulle bli så stort. MEN det som skrämmer mig är att fler och fler lever med ett matbeteende som de inte mår bra utav, fler och fler känner ångest och skam och endå är det så fåååå som vågar prata om det. Till och med jag drar mig för att skriva inlägg om det ibland på grund av detta kännsliga ämne. Men jag har valt att vara öppen, öppenheten gör mig stark och svag på samma gång.

Det är extremt svårt för en normalviktig med ätstörningar att få rätt hjälp, jag själv mailade behandlingshem efter benhandlingshem, tiggde och bad och skrev om det helvette jag levde i jag ville att någon skulle låsa in mig, låsa in mig ifrån mat och allt vad världen hette. Men idag när jag ser tillbaka så var det nog någon mening med att jag inte skulle bli inlåst det hade ju inte tagit bort mitt problem, snarare skjutit upp det. För nu blev jag tvungen att istället låsa upp mig själv ifrån den värld jag hade låst in mig i. Det blev svårare, betydligt svårare.

Jag är av den åsikten att om en människa inte vill äta, vill köra en bantningsmetod, soppdiet, kräkas efter maten eller vad som så ja gör det. Det är inte min kropp du labborerar med, MEN sedan vet jag att jag får sitta där efter någon dag, vecka, år och säga “Vad var det jag sa” man kan inte hjälpa en människa om inte vill ha hjälp de måste få köra sitt race tills dess att dem smackar in i väggen och kanske inser att bilen dem kör kommer att döda dem på ett eller annat sätt.

För så är det ju med bantning.
1. Du svälter dig tills du dör
2. Du börjar äta och kommer förmodligen gå upp mer än vad du vägde ifrån början.

eller som mig du inser att det du håller på med går åt helvette då du vill ta livet av dig, du hittar rätt väg och rätt karta att köra på och följa problemet är att den idiot färd du körde innan har skapat en heel del bucklor och skador i lacken utan att du mäkrte av det, även motorn och elektroniken i bilen har tagit skada.
Jag har inte skrivit så mycket om mina problem efter, kanske pga av den lilla skammen som fortfarande finns. MEN jag tänker nu skriva ut hur min kropp tagit skada av flera års hetsätning och kräkningar.

Hamstern

1. Detta var något som jag läste mycket om när jag läste om bullemi (ni vet man googlade på bieffekterna av det och var nöjd och lycklig att man skulle klara sig) svullna köttlar i ansiktet. Jag klarde mig i flera år utan dem, men så helt plöttsligt såg man ut som en bulldogg. Köttlar vid öronen som sväller och blir GIGANTISKA.
Dessa framkallades vid alla kräkningar och även idag så fort jag fått en förkylning, hostat, sovit på något konstigt sätt (i samband med detta jag märker det) så sväller jag i annsiktet och ser ut som en bulldog. Jag försöker undvika kort när mitt ansikte blir så, skäms så fruktansvärt (japp än idag) då man inte direkt känner sig vacker med dessa monster kinder som blir och det värkar som att jag kommer få leva med dessa köttlar hela livet, kanske blir de mindre kännsligare ju mer tiden går. Men mitt ansikte är förstört. Som ni förstår är det inte skit kul att se ut som en bulldog och jag undviker oftast att ta kort på mig själv när dessa sväller men på de flesta bilder kan man se lite. Här är två exempel, och på dessa är dem lindrig svällda.

2. Ärrriga Händer
Frätskador av tänder och magsyra, inte allt för vackert!

3. Jag kan inte bajsa!

Nope, i så många år tvungades maten att gå åt fel håll så det blev liom en vana. Tarmarna har inte fått jobba på naturlig väg under så många år så idag måste jag använda medel för att hjälpa magen. Detta mätker jag blir bättre och bättre med åren som går meen att behöva använda medel för att kunna uträtta 2an är ingen höjdare, hade jag fortatt plåga min mage hade det kanske inte ens funkat med medel, då hade det varit en påsepå magen med en slang in i magen. Hur mysigt låter det? Bajspåse på magen lixom. INTE VÄRT!

4. svälld mage
I och med att mian tarmar ä’r brutalt misshandlade och förstörda så sväller dem när dem vill och känner för det. Inte så roligt!
 

Jag trodde inte heller att det skulle hända mig, men DU det gjorde det.
Och kärks du regelbundet så kommer det hända dig med.
Så gör något åt det innan det är försent. Ingen är värld detta!

och du jag kommer få DYRA räkningar ifrån tandläkaren iframtiden + den enorma smärta som det innebär….
Det blir mitt straff för den misshandel jag gjorde. Det var inte värlt det.

Visst är det enkelt, att bara skriva ett recept och räcka över till en passient och säga “Här problemet är löst gå hem” eller säga ja men du har nog ADHD eller BDGD eller kanske CCDS och det är därför du är otålig, rastlös eller inta kan konsentrera dig eller det är därför du är så upp och ned. KLART! LÖST! PERFEKT….
Svaret på alla dina problem, det är en bokstavskombination jag har det är därför jag har lite mer energi än andra eller jag har den kombinationen eller det namnet för att jag mår dåligt ibland men jag går till läkaren får ett piller och sedan blir jag bra, eller så har jag fått några bokstäver att luta mig emot när livet är jobbigt eller läraren frågar varför jag inte kan sitta still och koncentrera mig i skolan.

Nej vet ni vad, min höst depp beror inte på någon boderline eller någon bokstavskombination, och nej jag skulle aldrig i hela mitt liv stoppa i mig antideprisiva medel. Enda sedan min tonår har jag haft olika perioder då jag mått dåligt och då har alla jämt velat stoppa i mig piller, som om det skulle hjälpa? Som om ett piller skulle lösa alla mina funderingar, frågor och göra mig till en lyckligare människa, kanske inom kort skulle lyckopiller få mig att känna mig lite lättare men på sikt skulle det innebära katastrof. Jag anser inte att piller är att ta reda på problemet det är att gräva över det,

“Oj vad ska vi göra med alla rester ifrån kärnkraften?- ja men vi gräver ned det i ett berg så finns det typ inte” BORTA, TAA DAAAA!…
“Jag tror kalle slår sin fru,- vi blundar så ser vi inget” Problemet BORTA TAAA DAA!

….eller när det är stökgt hemma trycker vi in all skit i garderoben för att snabbt hitta en lösning och få det att bli städat, problemet är att problemet finns ju kvar, grunden till problemet finns ju kvar, vi har bara stoppat undnan det en stund, laggt det på lager och håller det där och hoppas att det inte exploderar de närmaste åren eller livstiden. Men tillslut tar garderobens utrymme slut och dörrarna kommer flyga upp och hamna där på golvet i en enda jävla hög tillslut endå och då måste vi endå sortera i röran och lägga allt på varsin platts och hitta lösningen på de grejor som vi inte vet vart vi ska göra av. Med åren då grejorna legat där kanske röran blivit värre, du kanske råkade pula in en gamal ost som legat och möglat och spridit härliga dofter till andra andra saker och kanske inser du då att det hade varit bättre att ränsat allt ifrån början istället för att gömma det.

Det är inte okej att inte vara som alla andra eller faktiskt vara det, att jag är lite höstdeppig innebär inte att jag är psykiskt sjuk eller har en bokstavskombination det handlar om att jag är männsklig där mitt liv går upp och ned och att hösten oftast är jävligt tung för mig så precis som den är för alla andra människor med.
Det är inte jordens undergång, jag ska inte dö. Det är jobbigt att inte må helt 100, men det är inte farligt. Man får helt enkelt gilla läget för jag vet att det vänder, jag vet att energin kommer snart. Det gäller att omge sig med sådant som får en att må bra, med sådant som ger energi, träning, vänner, familj, jobb och de dagar som man känner för det bara ligga under täcket för det är helt jävla okej det med.

Är någon unge mer stökig än någon annan så är det så enkelt att säga “här ta piller du har adhd” problemet löst istället för att insee att alla barn är olika, en del barn kanske inte ska sitta vid en bänk tysta och skriva de kanske måste få något annat. ALLA är olika, det är okej att vara olika.
Sedan finns det fall då människor har en bokstavskombination eller mår så psykigt dåligt så att man måste ha medecinsk hjälp.
Men idag är det alldelens för enkelt att skriva ut ett recept eller sätta en diagnos.
När man går till en läkare för att man mår dåligt ska första steget vara “gå och prata med någon, här nummret till en psykolog” men det första du får och tyvärr väldigt enkelt är recept på ett piller. Fast egentligen kanske man bara hade behövt pratat med någon 2-3gånger för att må bättre.
Jag kan skriva av mig, titta här vad tankar det rensar och jag mår genast bättre Jag har människor runt mig jag kan väntilera med, en kram, ett leende, ett skratt, en tanke och ibland hjälper det att säga “fan vad skit jag mår jävlar va jobbigt för jag har inte en enda aning varför jag känner mig som ett rövhål” att få säga det till någon eller skriva det kan faktiskt hjälpa så himla mycket.

Det är okej att inte orka vara på topp jämt, det är okej att må dåligt under perioder av livet bara dem inte vara för länge!  

Alla andra gör det * vara cool* jag måste * skryta för vännerna* har ett speciellt mål* hålla mig stark och pigg* mår bra av det* hålla kroppen i form* passa in* vara någon/något*

-Det finns många anledningar till att vi tränar idag och tyvärr är många gånger anledningen uppmärksamhet. Inget fel med det så länge som man mår bra utav det men när man börjar känna ett måste så går det lätt över styr.
När jag började träna så var det för att jag ville vara någon, vara något då jag efter många år kännt att jag inte passat in, varit utanför och varit osynlig, jag ville visa att jag fanns. Och eftersom det på den tiden inte fanns speciellt många tjejer i gymmet så syntes jag ganska fort, men på vilket sätt det vet jag inte. Jag vet inte vad jag trodde att det skulle leda till eller var mitt mål var. Jag tvingade mig upp på morgonpromenader som 15åring och jag spenderade hela eftermiddagar, kväller och helger med att träna och jag missade en heeeel del. Träning var allt för mig, idag ångrar jag mig. Jag ångrar att jag valde träningen framför så mycket annat. Jag var osäker, hade inte hittat mig själv, mådde dåligt och jag ville vara någon, det lustiga är att jag ville bara vara med men i och med att jag valde träningen framför allt annat så hamnade jag ännu mer utanför. Ännu mer på sidan i min egen värld och bubbla.

Idag väljer jag annorlunda, idag är min tankegång en helt annan, mina prioriteringar är helt annorlunda.
Jag älskar träning,  har svårt att tänka mig ett liv utan den MEN samtidigt är det så viktigt för mig att livet inte bara handlar om just träning, tänk om jag skulle bli förlamad? Nej jag måste ha kärlek och andra saker att göra än just träning. Träningen är inte mitt liv idag, det är EN del av mitt liv.
Träningen kommer inte i första hand så som den gjorde förr då jag tackade nej till allt för att hinna träna. Idag kommer familj, vänner, kärlek, jobb framför. DOCK inte jämt eftersom träningen får mig att må så bra så måste jag även prioritera den ibland, en balans som man måste hitta vad är viktigast i den sitvationen man är i? Ibland kanske viktigast är att ta en löptur istället för en fika för att jag kanske värkligen behöver springa mig lite piggare och få mer energi och ibland är fikan viktigast.

Ähhh jag tränar så klart bara för att jag ska ha något att blogga om, typ…
haha nej värkligen inte.
 

oavsätt  vilken anledning du har till att träna, om det är för uppmärksamhet, för att må bra, få en snygg kropp, må bättre, springa en viss sträcka eller vad det nu kan vara så är det VIKTIGT att du gör det för DIN skull.
Inte för någon annans skull, träna dig snygg för att du ska må bra.
Träna för att du VILL och inte måste.

Jag har väääldigt svårt för måsten, måsten är för mig lika med misslyckanden, lika med ångest, lika med åt helvette med allt i hop.
Träning får aldrig bli ett måste för mig.
Jag MÅSTE ALDRIG träna.
Vill jag inte träna då skiter jag i det, vill jag träna så kör jag bara.
Träning för mig ska vara FÖR MIG, det ska för det mesta vara kul och även de jävligaste passen ska vara roliga på deras vis, tärning ska vara avkopplande och energisamlande, tankeränsare, lyckorus och  kännslosamlare.
Jag ska aldrig träna för att bevisa något för någon annan än mig själv.
Det är viktigt för mig att jag vet vem jag är när jag inte tränar, när jag inte är träningssofi. Vilket ibland är otrolgit svårt då vart jag än kommer är just “tränings sofi” men det finns en bara Sofi också som tränar haha

Träningen får inte göra sig vår identitet så som lätt blir när man tränar mycket när man är i en viss branch eller håller på mycket med tärning. Det är så viktigt att vara något mer, ha något mer och se det själv.
Träning ska inte utgöra ens identitet utan vara en del av den och det tror jag är vitkgit.

Många vet inte vad dem skulle göra utan träning, vem de skulle vara, vad dem skulle vara.
jag får ibland svar så som
Vem skulle tycka om mig då?
vad skulle mina vänner säga om jag slutade träna?
vad skulle min sambo eller föräldrar säga?
Vad skulle jag göra då?

Jag tycker det är jätte viktigt att prata om detta varför man tränar och många vet inte varför.
Många har inte svaren på frågorna ovan och många säger “jag önskar jag kunde ta en promenad med hunden 3 gr i veckan och att det räckte”
klart det räcker, vem säger att det inte gör det?

Vi tror att andra förväntar sig så mycket av oss!

Mycket av detta har med självkännslan att göra, för 7årsedan hade jag inga svar heller på ovanstående frågor.
Idag skulle mitt var vara “skiter väl jag i” jag skiter väl i vad min familj, sambo eller vänner anser om jag tränar eller inte? de ska ju för fan älska mig endå.

Varför babblar jag nu på om detta?
Jo vi jämför oss mer med  varandra, “kalle springer 1mil då måste jag göra 2 tänker stina”
-Varför tänker stina så? varför känner sina att hennes löpning inte duger när hon pratar med kalle?

Alla tränar på deras egna villkor, jag på mina du på dina. Jag skiter i om du tränar 20 pass i veckan eller 2.
Det som där emot är viktgit för mig är att du mår bra.
Jag struntar i om du springer 10km på 5år eller  9 gånger i veckan,
det jag bryr mig om är att du är lycklig.

Träna för att DU VILL
För DIN SKULL
När DU vill
På DINA villkor

Vi lever bara en gång, lev för din skull!

Många frågor som jag får handlar om hur jag kan vara så stark, hur jag fortsätter skriva trotts alla kränkande ord om felstavningar, om hur jag borde gå om skolan och ta svenska kurser. Om hur jag äter fel, tränar fel, hur sjuk jag är, hur jag viker ut mig, hur korkad jag är, hur dittan och dattan jag är hur jag klarar av att fortsätta år efter år efter nätmobbing och trakaserier. “skyll dig själv” anser en del, bloggar man får man ta konsikvenserna, lägger man ut sitt liv får man skylla sig själv. Ja så kan man ju också resonera, jag undrar om samma människor tänker “jag men hon får skylla sig själv om hon blir våldtagen om hon går i för kort kjol” eller “han får skylla sig sjölv om han blir misshandlad och rånad om han går på stan sent på kvällen” resonerar dessa människor på samma sätt i de sitvationerna?
Bloggar man får man ta skit, går man i försmå kläder får man bli våldtagen, går man ute för sent får man bli misshandlad och rånad! Nej skulle gärna vilja veta hur dessa människor tänker.
Så hur överlever jag? hur orkar jag?

Människan är en ganska lustig varelse psykologiskt, ett exempel var tex när en svensk skidåkare skulle ställa upp i en stor tävling, under ett halvår innan tävlingen hade han hållit sig undan media och varit mycket hemlig med sin träning och redan där hade det börjat spekulerats. När tävlingsagen kom och det var dags för uppvärming plockar han fram sina skidor och sedan EN stav, han börjar åka fram och tillbaka framför journalister och de andra tävningsåkarna med EN stav, åker man med en stav får man otroligt med kraft och blir extremt snabb på korta sträckor, så han åkte fram och tillbaka framför kameror, reportar och andra tävlande i en väldans fart. Det blev ramaskri, redan innan tävlingen börjat, alla blickar, tankar, kameror och blxtrar riktades emot denna galning på en stav som åkte sjukt snabbt.
Precis innan start tar skidåkaren fram två stavar och åker iväg när starten går. Vem tror ni vinner loppet?
Vad tror ni de andra med tävlandena hade i huvudet innan start och under loppet? tror ni dem var fokuserade på dem själva och deras lopp? knappast. Allt fokus låg någn annan stans.

Varje dag när du kommer hem ifrån skolan eller jobbet kan du innan du öppna ytterdörren bestämma hur kvällen ska bli. Testa får du se.

1. Du öppnar dörren,l kastar av dig grejorna i hallen, går med huvudet sänkt sätter dig i soffan eller går in på ditt rum och stänger dörren.
2. Du öppnar dörren, tittar upp i hallen och möter din familj, sambo eller vem det nu kan vara  med blickenoch sedan med ett stort leende  utbrister HEJ. Går fram till din sambo, mamma, pappa, ger dem en stor kram och säger gud vad jag längtat efter dig, hur har din dag varit?

Hur tror du skillnaden kommer att bli i hemmet resten av kvällen? hur kommer stäminingen i familjen vara?

Vi har alltid ett val, vi kan ge våra nära och kära energi, kärkek och värme eller så kan vi sprida negativitet och stämninen blir där efter.
vi kan välja att följa en blogg om den ger oss energi och värme och vi kan väölja att sluta läsa en blogg om vi tycker så mycket illa om den.

Någonstans så fungerar människan så att kan man inte ta sin självkännsla till den andras nivå så kan man ju alltid försöka dra ned den andra på samma nivå, människan är en överlevare, den starkaste överlever. Naturens lag.
men till vilken nytta egentligen?

kommer jag bli bättre på att stava bara för att någon skriver ” fan va kass du är man kan inte läsa vad du skriver, gå om skolan”
Ja jo men det kommer nog hända? kommer jag sluta äta godis för att någon skriver ” du är ju sjuk sluta ät godis” hmmm ja det låter vättigt? eller “du tränar aldelens för mycket du är sjuk” ja men det kommer nog också leda till att jag minskar min träningsdos?
“vad gör du för konstigt med munnen, du ser för jävlig ut” ja men jag slutar med det med…

…..jag undrar vilken typ av människa jag skulle vara för att “passa in” vara “normal”! hmm….
Nu fungerar ju tyvärr jag så att jag garvar, jag vill lixom provesera dessa människor ÄNNU mer, låta deras tid och energi gå åt till MIG låta dem få sitta hemma och störa sig ÄNNU mer på mig än att sköta sina egna liv, så jag stavar exrtra kasst medvetet bara för att jag VET att nu blir det reaktioner, eller jag slänger upp en xtra bild med magruter och en extra bild på en extra stor godispåse bara för reaktioner.
Flera läsare = mer pengar mohaha! Tackar! Jag är som ett barn “gör inte så” djävulshorna ploppar fram och vad gör jag? …haha nejrå, men ni förstår vart jag vill komma?
Om vi låter vår energi gå till andra kommer vi missa sååå mycket själva. Vi lever bara en gång, jag skiter väl i att jag stavar som en kratta, det stör andra mer än mig och då kan dem sluta läsa istället för att jag ska plugga svenska resten av mitt liv som endå inte kommer ge något, jag kan inte stava helt enekelt.
eller att jag skulle sluta göra det jag älskar mest bara för att någon annan anser att det är onormalt, jag bestämmer väl för fan själv vad som är normalt i mitt liv. Vi lever bara en gång, jag tänker inte ägna det livet till att försöka passa in i någon mall, försöka vara något/någon jag inte är bara för att försöka passa in i vad den människan anser vara normalt.
Skulle jag försöka vara normal i allas ögon så skulle jag behöva klona mig ett x antal gånger.

Enkelt, spar din energi och din tid och sluta skriv kommentarer om hur jag ska vara och inte vara för tro mig jag kommer vara som jag är endå. Jag kommer leva mitt liv endå, kanske är det dags att du börjar leva ditt. Det är du värld, du är värld mer än att störa dig på min svenska? mina läppar eller mina magmuskler. Du är det, jag lovar!
 

och komihåg vad ett leende kan göra, vad en inställning kan göra, det påvärkar mer än du tror, testa får du se!

..så blev jag misstolkad av många lchfare. Jag skrev aldrig att det är FEL med lchf jag skrev att det är så typiskt svenskt att skylla befolkningens övervikt på pasta och potatis men att cocacola och godis är okej. även att många misstolkar lchf och vräker i sig dåliga fetter. Det var inte menat att dra alla över en och samma kam men jag är så less på svenskens sätt att skylla sin övervikt på pasta och potatis när det är cocacolan som är boven eller kanske att man inte rör på sig. Jag tror inte heller att “normala” människor ska äta lchf självklart är man sockerberoende och det är en allternativ lösning självklart “en alkolist ska inte dricka alkohol men ALLA är inte alkoliser och vissa kan dricka med måtta” detta måste ni som kör lchf pga sockerberoeende acceptera.

som jag skrev tidigare i ett inlägg “vill du äta en gurka och mår bra av det GÖR DET, vill du dricka 10l cocacola och mår bra gör det” alla ska äta de dem mår bra av PUNGT. MEN skyll inte svenskens övervikt på pasta och potatis de är inte de kolhydraterna som gör oss tjocka, det är stillasittande, överkonsumtion av energi i alla dessformer. Inte potatisen!

Kolhydrater gör inte att du går upp i vikt som många tror utan det är en överkonsumtion av energi som ger viktuppgång, kolhydrater kan där emot öka ämnesomsättningen.
sockerberoende och andra magsjukdomar skrev jag inte om och endå tog ni åt er så.
Jag tycker det är skit bra att de som upplever att de är socker sjuka och klarar sig bra utan kolhydrater kan leva sitt liv så. Själv skulle jag aldrig fixa det då jag njuter för mycket av kolhydrater samt att min kropp skulle dö utan kolhydrater. MIN KROPP men även många andras då JO KROPPEN BEHÖVER KOLHYDRATER 125g omdagen behöver järnan och det håller livsmedelsverket och de flesta av sveriges dietister, forskare och experter med om. Även vi som tränar behöver dem.

Fattar ni nu?

De otrlogt bannlysta, livfarliga och hatade klohydraternas återkomst eller?
under några år har skräcken för kolhydrater bland svenska folket härjat, på nittiotalet var det en emedimi av skräcken för fett och lightprodukterna blomstrade och företagens ekonomi stack i höjden av svenska folkets rädsla för fettet. Meen iböejan på 2000talet kom skräcken för kolhydraterna och fettet var helt plöttsligt en gåva ifrån Gud som skulle göra att svenskarna bara raaaaasade i vikt oj oj oj vad smala vi nu skulle bli enligt olika doktorer och dietiser, författare och föreläsare som pratade om detta underverk till fett, vi skulle möla i oss fett och inte äta ett gram kolhydrater och jädrans vad smärta och fina vi skulle bli.

En ny epidemi sprad sig bland befolkningen och snart åt vi alla enligt de olika bokstavskominationerna, lightprodukterna hamnade längst bak i hyllan och FETT skulle det vara. Företag som axa och grangården fick nu se upp för dess spannmål och kolhydrats rika produkter var nu de anklagade bovarna till svenskafolkets fettma och övervikt.

Karamellkungen och coccacola klarade sig undan de värsta anklagelserna och svenskarna tycktes glöma att deras läsk drickande hade ökat ifrån 40liter/år under 1980talet till 3 dubbla under 2010 dvs 130liter/per invånare skulle kunna ha varit en utav orsakerna av den ökade övervikten. De tycktes också  ha glömt att varje familj i snitt nu mer ägde 3 datorer och 3 tv aparater i familjens hem.
De tycktes även glöma att de 17kg godis de åt per invånare kunde ha bidragit till det nya stora samhället. Man måste också ha missat att en bulls stolek ökat med 3gånger.

Meen inte anklagades coccacola eller snabbmatsresturangerna, nej det var pasta, ris, potatis och bröd som var de Farliga bovarna. man tänkte inte på att cykel stod och samlade dam medan bilen fick gå som aldrig förr kunde vara en orsak. nej det var den där brödskivan på morgonen eller pastan på lunchen.

Idag några år senare börjar svensken förstå att ja kolhydraterna i sig är inte farliga utan det är MÄNGDEN och ja kanske är det inte sååå hälsosamt för våra HDL fetteratt trycka i oss härliga mängder med den fetaste gräddfilen och steka baccon till frukost varenda morgon.
Kanske är det inte sååå hälsosamt att låta våra muskler och vår hjärna som är beroende av 125g kolhydrater/dag gå på tomgång och knackas fram på grädde, mosarella ost och creamfraich varje dag.
Kanske börjar svensken förstå hur en cykel fungerar och att den går att använda till jobbet och att man då kan äta pasta till lunchen.

Man börjar ju undra om vi svenskar bara är allmänt dum i huvudet och inte kan förstå 1+1=2 eller 1-1=0
dvs 1= äta allt men inte alltid -1= träning =0: Balans. eller 1=bilen, soffan och tvn 2=coccacola, bullar, snickers, pizza, hamburgare =2 viktuppgång.
Istället för den enkla matematiken så vill man inte inse att 1+1= 2 eller 1-1=0 utan då ska vi hitta variabler och former som “föränklar” matematiken och ger oss ett – istället för ett +. dels för att de nya matematikerna blir rika och dels för att svensken städningt söker efter en “enklare” lösning och kan man missa mattelektionen men vill få ett MVG på provet så tar man gärna tag i en utav dessa “snabba” lösningar som leder till kortsigtighet och dumhet.

jag tog mig iväg, det tog emot vill jag lova men jag gjorde det i stressens hetta. Solen sken i högbo och jag pluggade på hörlurarna och drog iväg, kände mig seg sedan backintervallerna igår, så jag hade tänkt köra 5km slingan, den är ganska backig och tar bra på både flås och ork. Meen så kom jag till svängen där man viker av för att köra 7,5an, den där mödarslingan med alla helvettes backar, för om helvettet existerar så borde det se ut ungefär som den vändan, även känd som blixterbackarna. Sist jag sprang där höll jag på att dö och fick min bästa rekord tid där på 39min, när jag var som bäst löptränad och sprang som mest/ gjorde bäst tider på milen osv så sprang jag den vändan på 42.30 som bästa tid.

Idag klämde jag mig in på 37.27, med en medelpuls på 176 och max på 192. Jag brukar nästan aldrig komma över 190 i puls inte ens i de värsta backintervallerna, där brukar max vara 189 ibland snudda på 190. Otroligt nöjd och endå kände jag att det fanns mer kräm i benen och i kroppen MEN mina vänner rökare som jag är så märks det ganska bra när man kommer upp i den pulsen att man rökt i snart 4år. SHIT, ser mig själv inte som en rökare om jag ska vara ärlig. Hemskt egentligen att erkänna, skäms lite över det fast endå inte det är ett val jag endå väljer att göra. VARFÖR? det kan jag inte svara på! Och nej jag behöver ingen uppläxning av er mina kära läsare, min mamma jobbar med rökavväning det säger väl allt? Jag själv gjorde senast i höstas en pressentation i skolan som var emot rökning (jag blev tilldelad den uppgiften) och gjorde det så bra så jag fick föreläsa på riktigt om det. Låter helt sjukt, jajjamän, men det var 50st som lyssnade, 19st har mailat mig efter och sagt att dem slutat röka. Dock räddar det inte mina lungor *skratt* men endå roligt att motivera andra när man inte kan motivera sig själv (ja jag var ärlig med att jag själv var rökare) moral och etik, går kanske inte hand i hand där. Man vet väl men gör en annan, som de flesta människor helt enkelt. Man vet vad som är rätt och fel men endå väljer man fel. Leva som man lär, bla bla. Jo visst, men det fungerar ju inte egentligen. Precis så som “behandla andra som du själv vill bli behandlad” NEJ “behandla andra som DE VILL bli behandlade”

När klienter kommer till mig och har ett mål, då är det deras mål. Jag har kunskapen om hur de når målet men bara för att det är deras mål så behöver det inte vara mitt. Bara för att en klient vill gå ned i vikt och håller en ganska sträng (men endå fri, jag ger inga stränga kcal snåla dieter) så betyder inte det att jag lever efter samma på min tallrik. Låter kanske fel, men i praktiken fungerar det så. Som om de klienter till mig som vill springa en marathon får ett träningsschema så ska jag springa lika?
Som om att alla städtanter har super städat hemma, som om alla tandläkare borstar tänderna 2minx2gr 365dagar om året tills dem dör. Som om alla parterapefter har perfekta rellationer och som om Polisen aldrig kör för fort.

aja kom av mig lite känner jag, försöker väl få det att låta okej att jag röker, röka är inte okej. Men varför är det mer okej att någon som inte tränar röker än att jag som tränar gör det? Hör väl kanske inte hemma i samma värld på papperet, men i min värld är det så. En vacker dag när JAG VILL kommer jag sluta. Men hur korkat det än må låta så vill jag inte sluta än. Jag började röka i samma veva som jag slutade hetsäta och kräkas, ifrån ett beroeende till ett annat? det är så dem säger, de som missbrukat alkohol och blir nyktra brukar övergå till ett annat beroeende. Jag började röka, det stoppade mina sug, jag fick gå ut en stund, göra något annat istället för att vräka i mig mat och kräkas. Kanske har den där canser pinnen blivit någon slaggs trygghet? en dålig vana? eller ett beroeende, jag vet inte, är jag beroeende? jag känner sällan “röksug” och vissa dagar röker jag inte. Kanske blir ännu mer korkat att röka då? Ja jag är väl korkad, men jag står för det. Summan= Jag röker= sabar löpningen= väljer att röka endå= vet att innebörden av det= rekomenderar det inte= gör det endå = skylla sig själv=korkad! -Japp…

För några årsen satt jag vid datorn som en förvirrad tonåring som kände mig misslyckad, ensam och utanför. Strävade efter något mer, något att fylla min tomhet med. Och så hittade jag en blogg, då en 22-24årig fitness brud som var allt det där jag ville vara, hade allt det där jag ville ha. Utåt sett. Jag fastnade i hennes blogg, läste varje rad och mening som kom att bli min bibel, jag ville också bli som hon. En förebild, en målbild, som kom att förbi min drog. Vet mycket väl att denna kvinna aldrig velat någon något illa, precis som oss alla andra som bloggar så delar man med sig, njuter av andras beundran och ibland gjorde hon så som så många andra bloggare gör livet perfekt, utåt sett. Hon hade inga problem, tränade som en maskin, klarade av att gå på de där extrema dieterna. Jag var avundsjuk, så avundsjuk, jag skulle också bli så. Ville också vara perfekt.

Men jag kunde inte dieta, jag kunde inte hålla mig ifrån maten, det gick inte. En inre kamp på gick inom mig varje dag som jag ständigt förlorade, hetsåt och kräktes, godiset för gott, kroppen för hungrig för att kunna låta bli att kämpa, ångest denna jävla ångest. Var in på denna kvinnans blogg minst 5 gr om dagen och hoppades på nya inlägg, ju mer jag läste hennes blogg ju mer hatade jag mig själv, ju mer misslyckad var jag men hon blev en drog. Hon klarade sig på 1000kcal om dagen, det gjorde inte jag. Hon kunde träna och träna men det kunde inte jag. Hon tog sig till tävlingar, till otroliga former med pokaler och berömmelse. Och där satt jag, på min stol hemma i flickrummet efter en tung löptur och läste, inspirerades, avund, och en konstig harkärlek växte till denna människa. En människa som jag då mer kände via en blogg, via de sidor hon valde att visa upp. Hon var lyckad, jag var misslyckad. Så var det. Hon var perfekt jag var värdelös. Ätstörningen åt upp mig, eller jag åt ordagrant upp den och allt annat som fanns omkring mig, men jag ville ha allt det hon hade, disciplinen, berömmelsen, leendet och det perfekta livet. Varför kunde hon klara av alla dieter men inte jag? Varför var jag så misslyckad? Tankar som ständigt plågade mig, ju mer jag läste om denna kvinnas liv desto mer kom jag att hata mig själv.

Idag nästan 7år senare hittade jag en slump av på denna kvinnas blogg, idag var den kvinnan en helt annan, bloggfasaden  var riven och det var en mer sanningsenlig blogg som kom fram, alla sidor har en framsida och en baksida, vi väljer vilken sida vi vill att andra ska se, för sju år sedan fick jag se denna kvinnas framsida eller utsida, den reflektion hon valde att ge. Idag är det en insida jag fick läsa om. Tänk om jag vetat de jag vet nu Då, där för sju år sedan när mitt självhat var som störst hade det förändrat något, hade denna kvinna påverkat mig på ett annat sätt? Varför skriver jag då detta? Det är inte för att klanka ner på denna kvinna absolut INTE. (fast kanske en då, den där hatkärleken finns kanske kvar?) Utan att ibland ser vi det vi vill se och vi får se det andra mäniskor vill att vi ska se. Många bloggare lever i bloggens fantasivärld, en perfekt värld, och samma på facebook. Allt ska vara så perfekt, barn, förhållande, träning, mat, jobb, ekonomi, vänner, familj, allt ska utåt sätt vara så enkelt och perfekt. Vilket sätter fruktansvärda krav till dem som läser, att skapa en känsla av värdelöshet hos läsaren. Nu menar jag inte att jag inte tycker att man ska få skriva om sina rosor, eller att man ska behöva hänga ut alla liken i garderoben för hela svenska folket utan jag menar att vi ofta ser gräset på andra sidan så mycket finare, vackrare, bättre men när det väl kommer i munnen så smakar det precis samma. Hade jag fått smaka en del av denna kvinnas lik där och då som en osäker sextonåring så hade hon kanske räddat mig ur en av de största kriser i mitt liv. Vi kan med hjälp av att dela med oss av vårt elände rädda människor i samma sitts.  Låter konstigt, men jag tror att när man går igenom en kris i livet så behöver man få se att det finns människor som också ligger i vattnet och känner att dem håller på att drunkna istället för att titta upp på alla som får det se ut som om dem svävar på moln.

Kanske måste vi börja dela med oss av vårt svaga för att hjälpa andra att bli starka, och kanske genom det även bli starkare själva. Men vi är rädda, rädda för att visa dessa sidor.

Vi ser även på andras liv med de lätta brillorna medan vi ser vårt liv med de tunga. Alla upplevelser är olika. Min upplevelse av högstadiet är att jag är utanför, nörden, tönten, kräkmaja, träningsstörda, konstiga, feta, fula äckliga, elefant Sofi medan en annan klass kamrat kläckte ut sig för någon vecka sedan ”men du var ju så jävla poppis i högstadiet alla ville ju vara som du och få den uppmärksamhet du fick, alla killar tyckte ju att du va så snygg” jag hade en upplevelse, en känsla, hon hade en annan. Åter igen tänk om jag vetat det då, tänk vad det hade kunnat förändra och hjälpt mig i den situation jag satt i. Vår bild är oftast inte den bild andra har och vi säger det för sällan till varandra.

Jag vet inte vart jag vill komma mer än att denna bloggande kvinna förr var en belastning, ett tvång, ett beroende som skadade mig, en hatkärlek har nu idag genom att fått sett hennes nya blogg, hennes nya liv, hennes sanna sida, den öppna kanske tunga sida har förvandlat henne till en trygghet, ett okej att inte vara perfekt, ett okej till att livet är jävligt tungt ibland och att alla har något lik i garderoben, hon nådde idag en annan sida i mig, en sida där hon växte enormt, där jag växte enormt, en blogg som jag kan läsa för att jag känner att jag vill, för att det är härlig ärlig läsning med skratt och gråt där man kan känna igen sig, en strak kvinna som kämpar för livet och lyckan, precis som alla andra. När denna kvinna visade upp sitt svagaste inre så växte hennes styrka så enormt.

Lustigt!

..Jag har ju för ett tag sedan beslutat mig för att bli blond igen, började bleka och i bortten blev det ljust och blont men resten rött. Tanken var sedan att göra slingor och låta solen bleka det. Men i samma stund som jag valde att bli blond igen och blekningen gjorde min hårbotten ljus så hände det något i mig. Helt plöttsligt blev jag ledsen, orkeslös, kände mig ful, äcklig och varje gång jag gick förbi spegeln ville jag bara gråta. I samma stund min botten blev ljus och jag satt upp håret så såg jag ut som gamla sofi. En sofi som jag inte ville vara.

Jag trodde den plöttsliga depritionen berodde på att jag var sjuk och förkyld eller att håret var rött och blassigt. Men så satt jag idag och kollade igenom min blogg, alla bilder där jag är blond är nästan förknippat med en otroligt olycklig tjej, en tjej som såg ned på sig själv, som spottade på sig själv och som misshandlade sig själv. När jag ser bilderna då jag är brunett så ser jag såå lycklig ut och jag ÄR värkligen lycklig på dem. En stark tjej har växt fram, en tjej som inte behöver pucha upp brösten till hakak och ha uringat till naveln, en tjej som accepterar sig själv för den hon är och älskar sig själv med alla fel och brister. En tjej som vuxit upp och mognat som inte bryr sig om vad andra tycker och tänker utan bara lever och mår bra precis så som hon är. En tjej som inte vill operera brösten för att de hänger lite eller är lite slitna, en tjej som älskar varje kroppsdel trotts de skavanker som finns för på min kropp blir det en fin helhet. En tjej som är trygg och säker i sig själv.

Jag vet att det inte sitter i hårfärgen, självförtroendet och självkännslan sitter inte där, Men jag behöver inte den blonda sofi nå mer för att överleva, hon behöver inte ständigt söka efter uppmärksamhet på ett desperat sätt. Nej jag vill vara mörk, jag trivs bäst så. I morgon ska det handlas färg igen, i morgon ska jag bli mig själv igen. Blonda sofi påminner mig för mycket om olycka, om någon som är desperat och någon som mår åt helvette fel. Nej brunett får jag vara!